anonymaste bloggen

Ja, jag är så sjukt trött på det här, så det finns inte ord för det. Jag saknar dig så att det gör ont, ja, ärligt talat, det gör fysiskt ont att sakna dig. Allt jag gör påminner, på något sätt, om dig, och jag vet inte vad jag skall göra för att hindra det. Vet inte ens om jag vill hindra det, jag vet att jag inte vill glömma dig. Läser jag om kronprinsessbröllopet så tänker jag på dig, för den dagen var jag hos dig, då sågs vi, då var allt bra. Hör jag en låt, (det kvittar egentligen vilken), så drar jag paraleller till saker som handlar om dig och mig. Nu saknar jag dig bara. Allt är tomt och tyst, och du kan inte ens bemöda dig med ett litet, litet SMS med svar på huruvida du vill prata med mig eller inte! Jag får väl helt enkelt anta att du inte vill det, men jag vill inte anta så... Allt är bara svårt och jobbigt! Du säger ständigt att du inte har tid, men du! Hur lång tid tar det att skriva ett SMS? ... och om det nu känns oerhört mycket för dyrt att skicka ett SMS, då sådana faktiskt kostar hela 69 öre:
Hur lång tid tar det att skicka ett mail? Vad är det som är så svårt med att vara ärlig? Jag har berättat precis vad jag känner, tycker och tänker, men du ger  mig bara dubbla budskap tillbaka. Hur svårt kan det vara att veta vad man vill? Att du inte har tid, det kan jag väl, till viss del, ha förståelse för. Men att du inte berättar vad du vill gör mig knäpp. Jag vill veta, för jag bryr mig, men du kan inte ens svara på den enklaste frågan i världen:
Vad vill du?

Nu sitter jag här igen och skriver, fast jag egentligen inte vet vad jag skall skriva om, haha! Har Alicia Keys låt "Try sleeping with a broken heart" på hjärnan, och ja, det är väl så här jag kommer att känna om en vecka, typ. Jag vet, man skall inte vara negativ, men du fattar ju inte! Nu är allt fixat, i alla fall, och på söndag...:S Jaa, vad skall man säga? Jag vet egentligen inte vad jag skall tycka, om jag skall vara ärlig... Jag vet att en människa kommer att bli asförbannad på mig om det här kommer fram, men jag orkar inte bry mig, så är det bara. Att hon lägger sig i mitt liv förstår jag inte... Det är mitt liv, och inte hennes. Jag kan inte hjälpa att jag har gått ovh blivit... Eller? Vad har hänt med mig, egentligen? Vad har jag blivit, vem har jag blivit, och varför? Jag kan inte förstå varför...:S När jag träffade henne för ett par dagar sedan var ingenting sig likt. Vi som alltid har kunnat prata, skratta och skoja med varandra hade plötsligt ingenting att säga...:S Det är ovanligt för att vara oss, det vill jag lova. Men detta handlar inte om henne, utan om dig... Hur kan det bara handla om dig?:O Jaja...

Idag har jag varit en sväng på arbetsförmedlingen och pratat om utbildningar, och sen har jag gått på stan med min älskade farmor!:D Ja, vi fikade och så, alltså, det var egentligen tänkt att vi skulle gå en sväng, bara. Jag köpte ett par jeans som matchar min nya vårjacka, me like!:D Så nu är jag snart redo att bli en vårflicka på riktigt, hahaha!:P

Puss och kram!:P

Då sitter jag här igen, och borde öva på psalmerna jag skall sjunga i kyrkan imorgon. Ja, jag skall sjunga i kyrkan, hmmm...:D Men det är pengar, så är det bara. Som sagt, borde öva, men jag har ingen motivation till det. Jag halkar in på diverse bloggar, tittar runt på andra sidor, och gör för övrigt allt annat än att läsa texterna.

Hmmm... Tänker på dig, och på vad som är på väg att hända. Det jag hoppats på, längtat efter och drömt om håller på att bli verklighhet, och ändå vågar jag inte vara lycklig. Jag vågar inte se fram emot det som skall bli, för det känns som om det ändå, på något sätt, kommer att bli fel... Hmmm... Du är allt jag tänkt på sedan i somras, och ändå... Vänta nu! i somras?:O Jag?:O Nej!!!:O Det är helt sjukt! Jag är INTE klok! Hur kan jag ha gått runt och tänkt på någon så länge? Det är absurt, så är det bara. När skall jag växa upp? När skall jag förstå att du inte bryr dig, inte på samma sätt, i alla fall? Varför tänker jag så här?:O Det är så sjukt, så oerhört sjukt, och jag gör ingenting för att stoppa det... Vad patetiskt det är, om man tänker efter...:S Men jag HOPPAS (fast jag inte vågar hoppas) på att det här skall bli bra, trevligt, underbart, fint, eller vad man nu skall säga. Hmmm... Mycket svamlande blir det, men så är det just nu, haha!:P Självdistans har jag, i alla fall, och jag fattar att det jag gör är löjligt. Men jag gör ju ingenting åt det, hahaha!:O

/förvirrad sak

Varför tänker jag på dig? Varför ser jag dig var jag än går? Varför längtar, hoppas och önskar jag något som inte kommer att bli? Varför tror jag att det skall bli bra? Varför, varför, varför? Pratade mig dig igår och var helt handlingsförlamad i flera timmar efteråt, visste liksom inte var jag skulle ta vägen. Jag vill veta att du finns, att du lever, att du har det bra, och hur kan det vara så? Varför bryr du dig inte tillbaka, bara lite, någon gång ibland? Jag vet inte vad jag skall göra, eller hur jag skall göra. Träffade dig i somras, och jag har inte kunnat släppa dig sedan dess. Visst, vi har träffats igen, men ändå, liksom. Det här är inte normalt, inte likt mig. Jag är den som alltid går vidare, den som aldrig har särskilt svårt att släppa taget, men nu... Jag har aldrig någonsin känt så här, och det skrämmer mig att jag gör det nu. Vad beror det på? Jag kan väl inte ha gått och blivit kär i en dröm? Eller kan jag det? Är det möjligt att jag, superrationella jag, kan ha blivit kär? I en dröm? Nej!!! Det är inte så här det skall vara!