anonymaste bloggen

Varför tänker jag på dig? Varför ser jag dig var jag än går? Varför längtar, hoppas och önskar jag något som inte kommer att bli? Varför tror jag att det skall bli bra? Varför, varför, varför? Pratade mig dig igår och var helt handlingsförlamad i flera timmar efteråt, visste liksom inte var jag skulle ta vägen. Jag vill veta att du finns, att du lever, att du har det bra, och hur kan det vara så? Varför bryr du dig inte tillbaka, bara lite, någon gång ibland? Jag vet inte vad jag skall göra, eller hur jag skall göra. Träffade dig i somras, och jag har inte kunnat släppa dig sedan dess. Visst, vi har träffats igen, men ändå, liksom. Det här är inte normalt, inte likt mig. Jag är den som alltid går vidare, den som aldrig har särskilt svårt att släppa taget, men nu... Jag har aldrig någonsin känt så här, och det skrämmer mig att jag gör det nu. Vad beror det på? Jag kan väl inte ha gått och blivit kär i en dröm? Eller kan jag det? Är det möjligt att jag, superrationella jag, kan ha blivit kär? I en dröm? Nej!!! Det är inte så här det skall vara!